Det här är Helen

När jag var 7 år gammal vek sig mina ben under mig. Jag hade varken styrka eller någon form av känsel i dem för att kunna gå eller stå. Det här kom och gick, ibland flera gånger på en dag, emellanåt en gång i veckan och läkarna visste inte vad det var. Efter vad som kändes som hundra år in och ut på akuten och olika avdelningar sa de att jag har Reumatism och att jag bör prova ut en rullstol.
Det var där min resa började.
Mitt namn är Helen Andersson jag är 23 år gammal och bor sen hösten 2012 i blåsiga kuststaden Kalmar. Kanske inte optimalt om en är jätteväderkänslig, men här har jag hittat “hem” skulle man kunna säga efter att ha varit uppvuxen i Stockholm.

Helen i gröna shorts, leder vattengympan på Unga Reumatikers ledarutbildning i Marbella (2008), då sjukdomen pendlade enormt.

För mig har träning blivit ett obligatoriskt inslag i min vardag. Inte så att det är ett tvång, men mer att jag ser till att jag någon gång under dagen rör på mig. Om det så är att gå ut med soporna eller tömma hallmattan på grus så räknar jag det som aktivitet. Däremot har jag i perioder (stora sådana) haft svårt för att ta mig till gymmet, till simhallen, till gruppträningen om jag inte har något att jobba mot. Att vara anmäld till en Ironman 70.3 är ju verkligen en utmaning, nu ska jag bara bli av med en långdragen förkylning så jag kommer igång på riktigt. Under 2016 har jag haft en otroligt aktiv säsong trots bråkiga leder och senor tillsammans med mina två hundar som jag tävlar i agility med. I princip springer du allt vad du kan i ca 40 sekunder runt en bana med massa olika kombinationer och tvära rörelser. Inte alltid det lättaste eller den mest smärtfria sporten, men jag och hundarna har arbetat oss fram till en metod som funkar de dåliga dagarna så vi kan ha roligt ändå. För er som fortfarande undrar hur träning kan vara att tömma grus på dörrmattan, kan jag berätta att mina hundar troligen extraknäcker på ett grustag när jag inte ser… Enormt mycket grus!

Mina absoluta två favoriter! Mira t.v. är en jack russel-blandras och Glen t.h. är en bordercollie. Här med prisrosetter.

Mitt syfte med det här projektet är dels att bevisa för 7-åriga Helen, som krampaktigt höll sig kvar i sitt plåtskrälle [rullstolen] och vägrade röra på sig för att det gjorde ont, att träning minskar värken i slutändan! Att flera av ER tar efter och hänger med oss på resan mot starkare kroppar med mindre värk. Är vi ute efter utmaningar så tycker inte jag att vi ska ge upp drömmarna om dem. Vi anpassar vägen dit så det passar oss istället! Jag är så galet taggad för det här, samtidigt som jag ser på det med skräckblandad förtjusning om jag ska vara ärlig. I augusti i år genomförde jag Kalmar MiniTri på 1:30:57 som en överraskning till min bästa vän som tävlar triathlon på fulldistans. Det var galet roligt, samtidigt otroligt jobbigt och jag kan bara tänka mig hur många gånger värre det kommer vara om 7 månader när det är dags!

Lite bilder från MiniTri i augusti. När jag springer och har gått i mål, på simmomentet och när jag ska inleda cykelmomentet samt på mig och Michelle – min vapendragare, vid ”the M dot” som är ikoniskt för IronMan.

 

Till vardags arbetar jag som förtroendevald i Studentkåren Linnéstudenterna som Utbildningsbevakare vid Linnéuniversitetet, fram till 30/6-2017. Det innebär att jag ser till att studentinflytandet blir tillgodosett, att det är hög kvalité i utbildningen och framförallt att våra rättigheter som studenter tas i beaktande. Det gäller även frågor avseende pedagogiskt studiestöd för oss med kroniska sjukdomar eller andra funktionsvarianter. Annars har jag ett år kvar av mina masterstudier i Statsvetenskap där jag bland annat studerar politik och samhällsanalys.

Inför satsningen….
Jag längtar till att få komma igång med en ordentlig träningsrutin! En kan ju bara tömma dörrmattan på grus X antal gånger….
Behöver köpa: en våtdräkt som inte stramar för mycket på axeln.
Det här tycker jag ska bli roligast att få dela med mig av resan till er!
Mest förvirrande hittills är nog alla varianter av cykelskor, pedaler och klossar och vilka man ska ha. En sån djungel!
Mest spännande träning blir nog den jag och Madeleine ska försöka genomföra tillsammans via Skype på bestämda tider, så vi tränar ”digitalt tillsammans”.

Det ska bli otroligt kul att få uppdatera er om min och Madeleines resa och hur vi tar oss i mål, jag hoppas ni kommer ha lika roligt som oss! Kom ihåg, #starkreumatiker och #måletärmålet
Kramar,
Helen

 

Närbild på Helen framför ”the M dot”

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s