Det här är Madeleine

I ett litet hus på glesbyggden norr om Stockholm bor jag, Madeleine Beermann, 22 år gammal. Där trivs jag fint. Jag har nära till skogen och motionsspår men långt till bussen. 3 km enkel väg. Där går jag fram och tillbaka nästan varje dag sen min bil för över ett år sedan blev vandaliserad och sen skrotad. I ur och skur går jag den där jäkla vägen. Jag antar att det ger god vardagsmotion.

promenad-vag
Jag, vägen, reflexvästen och pannlampan är ett bra team.

Jag dansar dagligen i mitt kök till väldigt hög musik. Jag älskar att dansa. Tyvärr har jag inte tagit mig tid till att gå i någon dansgrupp de senaste åren. Det finns ingen lyckligare stund än efter ett hårt danspass. Euforin är total. Jag är nyförälskad i klättring, det ger världens rus och kick! Det kommer förhoppningsvis bli mycket av detta och göra mig starkare i överkroppen. Jag har lagt i stora drag lagt all fokus på ben. Jag har aldrig klarat en riktig armhävning och jag tror det beror på att mina handleder har varit bråkiga och svaga. Jag ska banne mig klara en riktig armhävning.

Sen jag flyttade till Stockholm i september 2015 har jag lärt känna helt fantastiska vänner som jag håller kärt. Jag är lyckligt lottad att få så mycket kärlek och stöd. Mitt hjärta blir varmt bara jag tänker på dem. De betyder otroligt mycket för mig.

Jag är ordförande i riksorganisationen Unga Reumatiker där jag jobbar för att alla barn, ungdomar och unga vuxna ska ha ett bra liv och kunna uppfylla sina drömmar. Under 2016 har jag genomfört en En Svensk Klassiker för att bevisa att reumatism aldrig ska vara ett hinder för att uppfylla sina drömmar. Det har varit kämpigt, det har gjort ont och det har varit fantastiskt roligt. Varje målgång var en fet high five till mig och ett fett stort långfinger till alla som sa att jag inte skulle klara det.

malbild-2
Känslan efter målgången på Lidingöloppet var magisk. Jag klarade det. Jag klarade allt.

Jag har svårt att motivera mig till att träna kontinuerligt. Jag tror att mycket beror på att jag ofta planerar min träning som om jag levde i Platons idévärld. Det blir övermäktigt och avskräckande och dag för dag raderas pass efter pass ur kalendern. Jag är en projektmänniska och behöver ett tydligt syfte med det jag gör. Nu har jag det.

Mitt syfte:
Att visa kampen bakom målgångarna.

traning
Eftersom jag bor på landet är mitt gym påhittigt och luftigt.

Förutom att vara ordförande i Unga Reumatiker jobbar jag som integrationsassistent på hem för ensamkommande flyktingbarn, läser retorik på Stockholms Universitet och är ordförande i skutföreningen Mot Bättre Vetande. Min kalender är ganska galen. Jag har under hösten tagit hjälp av en coach för att skapa balans och inte bli utbränd. Så nu har jag minst en ledig dag i veckan vilket gjort mig mer effektiv och mer välmående. Jag är kär i det jag har äran att fylla mina dagar med. Men en kan lätt brinna upp av sitt engagemang om en inte tar hand om sig själv. Det är mer hållbart att glöda.

Jag är en person som öppet delar med mig av mina tankar och reflektioner. Jag tycker att en kan prata om allt. Inget ska vara pinsamt eller stigmatiserat. Här finns inga perfekt-filter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s