När kroppen bestämmer schemat

Här inne har det ekat tomt, och det finns många anledningar. Jag började för några veckor sen känna under spinningpassen att pulsen inte riktigt var okej, den rusade alldeles för fort. Något var fel i kroppen. Sen kom illamåendet och yrsel deluxe och jag var tvungen att justera kosten så jag åt på regelbundna tider och fick i mig tillräckligt med vätska efter ordination från sjukhuset. Det blev bättre, men pulsen och resterande mående var fortfarande väldigt svajigt, men de kunde inte lista ut vad min sjukdom håller på med just nu.

Som reumatiker märker man rätt fort att ”aha, nu händer det nog snart något”. Problemet var att ”snart” aldrig inträffade. Mina värden på blodproverna är långt ifrån bra visar det sig. Men även med justering av medicinerna har återhämtningen från det där något varit en otroligt seg process fram till nu. .

16667601_10154357113793634_519653471_o

Jag är trött.
Jag är sliten.
Jag är stel.

Idag gör min hals ont, ungefär som jag svalt taggtråd. Är det en förkylning hoppas jag verkligen att den brister ut i full kraft helst nyss så jag får kurera mig och sen sakta återuppta träningen igen. Jag vågar mig inte på träning som triggar pulsen, för det är då jag känner av det som mest. Om det är något jag avskyr med alla tabletter och annat tjoff som hör sjukdomen till så är det alla långdragna processer. Kan jag bara få bli sjuk på riktigt och sen bli frisk.

Kroppen signalerar vila. Även fast 2 veckor redan känns som tillräckligt för mig, antar jag att jag kommer att få vila lite till då kroppen efterlyser mer.

Just nu är alltså träning min största önskan, men min lägsta prioritering. Jag sneglar på cykeln, trampar lite lätt på den ibland men får inte ta i. Gympaskorna får jag rädda från hundarnas mani att strimla skosnörena här hemma. Våtdräkten ligger där den ska i garderoben i väntan på en bättre (varmare) årstid, och baddräkten ligger redo i gymväskan.
Men just nu.
Just nu är det jag, handledsortoserna, knästöden och de varma filtarna som väntar på bättre tider. Här hemma försöker jag aktivera olika muskelgrupper varje dag, som inte bråkar med pulsen så jag mår sämre, men som sakta bygger stabilitet och styrka.

Viktigt för mig är ändå att jag rör på mig varje dag: står upp och jobbar, promenerar, stretchar m.m. Det känns bara värre om jag är stilla.

De (sjukhuset) spånar på om det är influensan på g, ett rejält skov som är på ingång, en förkylning som är otrolig seg eller något annat virus som spökar. Utredning på utredning på utredning. Jag börjar bli trött på det här, speciellt när P-vakterna på parkeringen känner igen mig och min bil och hejjar glatt och undrar om jag fortfarande mår skit idag igen.
Då har man varit där lite ofta, förhoppningsvis får de inte se mig nu på ett tag i alla fall.

(Vill ni att vi/jag/Madeleine skriver om något speciellt – tveka inte att kommentera här om det så försöker vi ordna det!)

En reaktion till “När kroppen bestämmer schemat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s