Växjö Triathlon – Olympisk Distans

”Det är 20 grader i vattnet, och i tid till att den Olympiska klassen startar kommer det vara 27 grader eller mer i luften. Se till att vätska på er, för ni kan inte dricka ikapp”

Idag var det dags. Tävlingsnerverna pirrade redan när klockan ringde i morse, och nervositeten smög sig sakta inpå. Jag kom lagom till att Mini-distansen startade och åh vad jag längtar till Augusti nu (Kalmar MiniTri)! Men det var ju verkligen inte därför jag var här. Jag skulle ju tävla, dessutom i Olympisk distans!

Olympisk distans består av
1,5km simning
40km cykel
10km löpning

Jag hade gott om tid på mig att ställa i ordning  cykeln och mina grejer vid min plats. Cykeln hängdes upp och jag la ut grejerna i den ordningen som jag behövde dem. Cykel först, löpning sen. Sim-grejerna behöll jag i en väska eftersom de tar jag på mig utanför växlingsområdet.

Min fina vän Filip kom till Växjö för att hejja på mig, jag mötte upp honom lagom till det var dags att gå till simstarten. Bilderna i inlägget är även tagna av Filip, tack! Vi hakade på resten av alla tävlanden och hamnade vid bryggan som var startlinjen.

”Det är nu 5 minuter kvar till start”

Okej. Dags för mig att zippa upp hela våtdräkten, som hittills endast varit uppdragen till midjan. På med simmössan som var en klarorange färg (för synlighet) och simglasögonen. Phuu, här kom nervositeten i full fart. Jag sa ”vi ses snart” till Filip och vandrade sedan ner för att äntra vattnet.20170528_122315.jpg

Jag placerade mig långt bak i klungan, och det berodde på många faktorer. Dels är jag inte supersnabb i vattnet. Dels hatar jag att trängas. Men framförallt är min värsta mardröm att ha någon som sparkar mig i ansiktet. Så det var lika bra att vara långt bak.

*Poff*

Startskottet gick. Jag började crawla mig framåt. En fot där, och en fot där. Mycket folk! Jag fick nog i mig en större mängd av Växjösjöns vatten under tiden. Men jag tog mig framåt. Min teknik har jag tappat någonstans, så rätt snabbt blev det en kombination av bröstsim+crawl som fungerade. Men vilka vågor det var!
47min senare var jag uppe i vattnet, vilken lättnad!20170528_131750.jpg

Snabbt in i växlingsområdet för T1 – dvs första bytet. Av med våtdräkt, på med strumpor, skor, cykelhandskar, hjälm och solglasögon. Vroooim, det var bara att sätta fart. En behövde springa en liten bit till där man faktiskt får cykla, klickade i med skorna som gick super och jag for iväg!20170528_132128.jpg

Det finns backar i Växjö. Långa sega sådana. Bara så ni vet…. Jag tog mig framåt, här var det en 2-varvsbana som man behövde göra, så andra rundan sa jag till mig själv att jag minsann var stark och skulle framåt. Det lönade sig och jag kunde komma in i T2 efter 1h 42min på cykeln! Wohoo, bara löpningen kvar.
20170528_150345

Det var då det hände. Något small till i ljumsken när jag klev av cykeln, tänkte inte mycket mer på det då. Men när jag började springa kändes det hemskt. Jag kunde bara inte, och klockan tickade. Om det är något jag är säker på så är det att jag kan powerwalka riktigt riktigt snabbt, jag bytte därmed ut löpningen till största delen mot att gå sjukt fort.
20170528_150449(0)

Löpningen var också en bana som bestod av varv. Man skulle springa 5km åt ena hållet och sen tillbaka 5km in i mål. Lät ju enkelt. Förutom att det var 27grader varmt ute och en vätskestation vid kilometer 5…. När jag kom till vändpunkten vrålade jag ”vatten” och fick hur mycket som helst (tack funkisar! Helt underbart!), för jag var helt ensam på löpbanan. Majoriteten var framför mig och sen hade jag några bakom mig.
20170528_154311(0)

16:20 slog klockan och jag började närma mig. En funktionär på cykel swooshade förbi och sa ”Hejja hejja du klarar det”. För det var såhär, 16:30 stängde målgången. Jag började springa, nu med både en ljumske och ett knä som inte alls ville som jag.

#MåletÄrMålet

Det är vårt motto för hela det här. Jag bara SKULLE in i mål, sådetså. För min skull, för alla unga reumatikers skull. Vi kan om vi gör det som funkar för oss.
Jag såg Filip genom målburen och satte fart. Det pep plötsligt till från mattorna som läste av mitt chip och jag var i mål. Jag fick en medalj! Jag hade klarat den olympiska distansen!! Hurra!20170528_162337

Jag har nu varit hemma i några timmar. Ljumsken är nu bättre, men knät, mjah. Knät kom under löpningen då vädret blev så pass varmt och kvavt att det kom en regnskur. Plötsliga väderförändringar är inte att leka med om en heter Helen. Rädslan om fler leder skulle spöka fanns där men jag plöjde på, jag skulle ju i mål?!
Med sju minuter tillgodo gick jag faktiskt i mål. Jag skulle kunna plåga mig själv med att inte tycka att det var bra nog. Men vet ni?

Jag är en stark reumatiker. Med totaltiden 3h 53min 9s är jag oerhört, fantastiskt nöjd och stolt över mig själv.

Jag gjorde det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s